Häromkvällen när jag var klar med nattningen av baby IGMR fann jag fru IGMR, högröd, framför TV:n. Hon hade just avslutat första delen av SVTs miniserie om utmattningssyndrom "We Can´t Do It". "Du måste se det här" - fru IGMR.
Häromkvällen när jag var klar med nattningen av baby IGMR fann jag fru IGMR, högröd, framför TV:n. Hon hade just avslutat första delen av SVTs miniserie om utmattningssyndrom "We Can´t Do It". "Du måste se det här" - fru IGMR.
We Can´t Do It
Serien handlar om unga tjejer som bränner ut sig i tidig ålder, ibland även innan de kommit ut i arbetslivet. Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat då jag själv dundrade in i den så kallade väggen för exakt tre år sedan idag. Det var alltså idag för tre år sedan jag tog i dörrhandtaget till ytterdörren för att återvända till jobbet efter julledigheten - avgrundsångest.
Herr IGMRs utmattningssyndrom
Det fanns inte en chans, på något sätt, att jag skulle klarat att ta mig till jobbet den där dagen för tre år sedan. Jag får puls bara jag skriver detta. I den situationen kände jag mig så enormt utsatt. En familj som behöver mig, nyköpt hus med lån, inga besparingar, förmågor som rämnade, en avdelning som jag chefade för som verkligen behövde mig på plats och ungefär en miljon andra tankar. Personen innan och efter den dagen är densamma men ändå inte.
När man blir utmattad sker saker. Dels startar en process att ta sig tillbaka där hela livet, arbetslivet, familjelivet och det inre livet synas i sömmarna. Mycket behövs ändras på och det är inte lätt. Speciellt inte när personen som skall åstadkomma denna förändring knappt klarar att gå upp ur sängen. Det är ett akut sjukdomstillstånd som inte är att leka med. Herregud, forskningen visar att en hjärna med utmattningssyndrom är fysiskt förändrad och reagerar inte som den skall. Detta kan ta år att rätta till om det ens går.
Jag är tillbaka på jobbet nu men främst är jag är tillbaka som far och make. Jag är tillbaka som person, med ett inre liv som inte bara handlar om att orka på jobbet. Tyvärr har jag dock tappat en hel del i kapacitet. Det är inte bara av ondo men så är det. Jag orkar inte hålla tempot som jag gjorde förr och jag orkar inte träffa lika många människor och vänner. Jag måste snäva in och fokusera på det jag värderar mest.Det jag gick igenom och går igenom (för det tar aldrig slut) är knappast unikt.
Psykisk ohälsa
Faktum är att psykisk ohälsa är den vanligaste anledningen till sjukskrivning i Sverige. Det är också så att de som sjukskrivs har längre väg tillbaka (i tid) än de med fysiska åkommor. Något är ur led i Sverige och i arbetslivet. Ett gränslöst arbetsliv i ständig förändring och ökade krav nöter ut människor som sedan spottas ut i statens och socialförsäkringarnas "trygga" famn. Där börjar nästa kamp.
Åter till We Can´t Do It. Unga tjejer och kvinnor som tidigt i arbetslivet, eller till och med innan det påbörjats, bränner ut sig. Krav på prestation, både internt och externt. Ett gränslöst arbetsliv. En arbets- och duktighetsnorm. Allt kryddat med sociala medier som dikterar vad som är önskvärt gällande social status, utseende, tillgångar, resor, lycka, duktighet. Det är värre nu än när fru IGMR pluggade. Hon var ändå snubblande nära att trilla flera gånger.
Vi har tackat nej. Jag vill styra mitt liv själv. Detta är anledningen att vi har slagit in på FIRE spåret och köper tillbaka vår frihet, månad för månad.
Serien på SVT är en miniserie i tre delar om cirka en halvtimma vardera. Jag rekommenderar tittning. Länk till SVT här.
Och i slutändan har folk ingen energi, inga pengar, inget liv annat än något diffust de jagar efter som "alla andra" visar upp på Instagram. (Ständigt denna Instagram)
Jag gissar att det är lite som när jag gick läkarprogrammet. I klassen fanns alltid den som var supersocial, och den som kunde spela musik som en gud, och den som var SM-vinnare i segling, och den som kunde svaret på alla frågor. Det var givetvis inte samma person, men jag jämförde mig ju med denna massa av människor (vi var typ åttio i klassen), och i jämförelse med denna massa var jag närmare bestämt Ingenting. Och då kan man ju kämpa sig blå, man kommer ändå aldrig komma ikapp.
Lägg därtill konstant uppkoppling och en hjärna som aldrig får vila. Aldrig får ha tråkigt. Instagram igen...
I mitt fall var det en perfekt storm av ett arbetsliv med otydliga beslutsvägar, otydliga hierarkier, otydligt mandat, processer som inte fungerade, stridigheter i avdelningen jag chefade för, precis blivit pappa, husköp, förmåga att driva mig själv hårt och bortse från varningstecken, ambitioner, vilsenhet... och en hel del andra saker.
Jag tänker mycket på min son och ungdomar som påverkas och kommer påverkas. De har ingen tydlig kompass eller erfarenhet och det är lätt att hamna fel...
Känner verkligen igen mig i det här med tydlig kompass. För 4 år sedan hade jag inte eller någon kompass, eller jo det hade jag, samma som alla andra de vill säga att man imponeras och följer det ytliga och personer som egentligen är rätt kassa förebilder (tänk typ skådespelare).
Nu för tiden är jag mycket hårdare med vilka människor jag väljer att umgås med, kan låta hårt men det är inte det. Utan de gör att jag kan lägga ner all min energi på människor som verkligen står mig nära och som alltid vill mig väl, i bra tiden såväl som i sämre tider.
/A
Efter detta har jag ingen tro på något samhällssystem längre och detta är inte huvudorsak men spädde på viljan till ekonomiskt oberoende. Upptäckte att få bryr sig om sanning och verklighet, ingen läkare frågade någonsin efter min version om något, de hade allt klart för sig från start: Jag var en simulant. Har aldrig nämnt detta på nätet förr. Varför? Så fort man talat sjukskrivning, utbrändet och utmattning blir den sociala omgivning jag alltid varit del av, ursinnig och vred. Även på nätet kan tonen bli hård. Alla som inte jobbar är snyltare och tär på samhället, även jag då underförstått. De flesta av dem jag kände blev uppenbart glada när jag blev utförsäkrad.
Tänker att orsaker är väldigt individuella, ja det vet väl alla att så är fallet. Gränssättning, emotionell isolering, konflikthantering tror jag är stora bitar. I mitt fall hade saker som social acceptans, samhällstryck på utseende och livsstil ingen som helst betydelse. Står lätt pall för sådana ytligheter. Men andra kan göra livet så surt för en så att man inte orkar längre, tänk jobbmiljö, bittra, avundsjuka kollegor, övermäktiga jobbuppgifter, mäns utnyttjande och övergrepp (vilka kvinnor har inte erfarit det i någon mening?) Och ingen tror på detta ovanpå allt. När krisen är ett faktum läggs läkares misstro på det. Varje persons berättelse är nog unik, det verkar som att orsakerna som det talas om i vissa intervjuer i media, både av expertis och drabbade är väldigt spretiga. Behövs lite mer tid och distans till det hela för att kunna bedöma korrekt. Läkare bör ställa frågor om livsstil och tänkesätt, fråga om ens egen analys. Har aldrig setts som en vuxen mogen nog att få sådana frågor av en läkare, det är min tolkning. Försök till att säga min mening avbröts direkt, läkarna ville behålla makten. Har aldrig mött så mycket märkligheter som inom sjukvården. Trodde att människokännedom utgjorde en högst väsentlig del av läkaryrket. Stämmer inte med mina erfarenheter tyvärr.
Och vem bryr sig om orsaksanalys i ett krisläge? Jag berättade för "vänner" som aldrig fattade att de fortfarande sitter vid vägkanten där jag ligger och de frågar efter förklaringar. Kanske vore det bättre att försöka stoppa blodflödet, kolla om jag är vid medvetande och värma med filtar och kanske ringa ambulans ? Det var mitt sätt att påpeka att detta med viss empati och närvaro hade varit behövligt och inte ett evigt intellektualiserande och rationaliserande prat. Hela tiden också undertryckt vrede och misstro. "Du verkar ju må hur bra som helst." "Om du inte fick sjukpenning så skulle du börja jobba direkt." Vilket ju inte var sant. Beviset på det fick de senare.
Koppla därtill på misstroende från omgivning - FY vilken situation.
Tolkar jag dig rätt om du "är tillbaka" och arbetar mot ekonomiskt oberoende?
Jag är på många sätt glad att jag gick i väggen även om jag känner av min småkassa hjärna varje dag. Livet har tagit en annan riktning och jag delar din analys om skyddsnätet har hål - och - de bör man ha medel att täppa till eller klara sig utan skyddsnätet helt. Om arbetsgivare kör slut på människor och staten inte tar hand om de som behöver det... Det får mig att tänka på Blå Tågets "den ena handen vet vad den andra gör" som Ebba Grön gjorde till sin "Staten och Kapitalet". "Kapitalet höjer hyrora och staten bostadsbidragen. Sida vid sida stryker de fram, två vargar fromma som lamm." - en parentes.
Skönt att höra att du är tillbaka och kommentarer som dina och andras gör att tiden jag lägger på detta känns absolut värd det.
Reflektion 2. Talade med en gammal vän idag som jag inte har kontakt med så ofta och som landat direktörsjobbet sedan ett par år och tjänar multum. Hon satt i sin "joystickade SUV" (hennes ord, hon läser blögga) med take-away-latte på väg till kontoret imorse (när jag var på väg ut på promenad med hunden - dagens enda chore). Hon berättade att hon börjat tappa håret och flera gånger funderat på att säga upp sig utan att ha ett jobb till det senaste året. Sitter i en guldbur på grund av bonus som faller ut efter två år på masa stålars och därtill 6 månaders uppsägningstid. Förutom krävande yrkesliv, värdelös chef har de tre barn med många aktiviteter, fjällstuga, flera utlandsresor om året och ett hektiskt socialt liv (lite urtypen av den Cosmonomics beskriver ovan). Det är lite som en accident waiting to happen. Samtidigt vill jag inte vara för påstridig med mina förmaningar. Vill inte vara den där präktiga jäveln som står bredvid och slår sig för bröstet och säger "se på mig, jag prioriterar så rätt!". Vad tror du, hade du varit mottaglig för det budskapet (att trappa ner) säg hösten för tre år sedan, ett par månader efter dagen D?
Din vän - jag blir matt bara jag läser om henne.
Själv har jag inte varit utbränd, men jag har ett handikapp som gör att jag blir totalt slut om jag gör för mycket eller umgås för mycket med människor. Jag får symptom på "utbrändhet" då och orkar ingenting i flera dagar. Jobbar idag bara 50% och har sjukpension 50%
Så det gäller att prioritera sig själv och att ta vara på livet, göra sånt man vill göra och umgås med de som ger energi, inte tar energi.
TP