Om kallpratet.
Kallprat på jobbet. En aspekt av arbetslivet som kan vara upplevas problematisk är den fina linjen mellan att vara effektiv och fokuserad, samtidigt som vi ska vara trevliga och mänskliga. Vi får inte låsa in oss som tystlåtna introverter på kontoret (eller var det nu är vi sitter) och samtidigt vill vi inte upplevas som flamsiga eller gränslösa.
Detta är spel är speciellt viktigt när det kommer till kallprat och de vanliga kontorsfrågorna. "Hur var din helg" eller "hur är läget" är två frågor som ingår i paletten av interkollegiala frågor. Hur man svarar på en sådan fråga är en indikator på hur väl man förstår spelet kollegor mellan.
Frågan i sig är inte konstig och kan mycket väl ställas av en vän eller varför inte - ens psykolog. Om du svarar någon av dessa två kanske svaret blir att du känner dig nedstämd eftersom du tycker att din partner dricker för mycket och att detta har skapat en konflikt i ert förhållande. I söndags morse rann det över och ni började bråka om att ingen städat toaletten på tre veckor. Det ledde i sin tur till att partnern inte ville hänga med på kvällens quiz night som du verkligen sett fram emot. Och hur var din helg?
Skulle du dra samma harrang när en kollega ställer frågan på måndag morgon finns risken att du snabbt skulle få en stämpel som gränslös och konstig. Att vara professionell och svara "rätt" på frågan innebär alltså att du filtrerar bort livets komplexiteter.
Man kan klart välja den andra vägen och vägra svara eftersom kollegan inte har med det att göra. Det blir dock, om än, ännu märkligare.
Det är ett märkligt tillstånd där vi inte riktigt kan vara oss själva samtidigt som det inte är acceptabelt att vara helt opersonliga heller. Detta är en dans kollegor mellan som kanske har mest negativ påverkan på de som strävar mot att vara ärliga och sanna mot sig själva.
Vad som händer hemma och vad som pågår i människors liv är inte det minsta relevant för arbetet som skall utföras, samtidigt måste man (kanske via kallprat) nudda vid dessa ämnen för att inte helt radera människorna bakom kollegorna.
Frågan om hur helgen var är inte helt fejkad. Kollegan som frågar vill kanske inte veta hur helgen varit utan det är en form av mätinstrument. Kallprat har en viktig funktion och fungerar lite som en kompass. Kollegan får en grov uppskattning om hur det är med dig, både på hur du svarar och hur du för dig.
På en högre nivå får kollegan en uppfattning om hur väl du passar in i gruppen och en känsla för din person. Kallprat, både från den som initierar det och den som svarar ger en signal om ömsesidigt engagemang i gruppen och företaget.
Helgen var fin. Vi åkte till sommarstället i fredagskväll med några vänner. Så skönt att komma ifrån stan några dagar.
Det moderna arbetslivet och drar oss i två riktningar. Vi är individer som konkurrerar i en marknad som snurrar snabbare och snabbare. Samtidigt har vi ett gemensamt mål och arbetar förhoppningsvis på ett företag som inser att medarbetarnas välmående har en nyckelroll för hur många nollor det står på bottenlinjen.
Våra kollegor är mestadels inte våra nära vänner och man kanske inte ska missta dem för att vara det. Arbetslivet och kallpratet sker i gränslandet mellan att vara människa och själlös.
Mer om arbetslivet hittar du här.
Igår vid lunchen var det uppenbart att ingen orkade och ville. Kollegan mittemot hade varit och köpt dansk fläskestek. Jag som vegetarian kan nog inte tänka mig något räligare. Fläskestek och just hennes fläskestek blev topic för hela lunchen. En ingående recension om knaprighet, någon fläck på potatisen, såsen... De andra kollegorna verkade ganska upplivade eftersom just denna rätt verkade vara en favvo för de som satt där. "Nu vet jag vad jag ska äta imorgon".
Jag åt snabbt upp min gryta från Undertian och tog en promenad.
Slut med det dock. Mina 19-åriga klasskamrater är inte intresserade av small talk, åtminstone inte med en tant i deras mammas ålder. Det värsta jag varit med om i gränslandet IGMR beskriver ovan är när jag som, typ 23-åring på första jobbet, frågade en kollega vid postfacken (minns ni dem?) hur läget var och hon svarade: "Inget vidare, jag tror att min man förgriper sig på barnen." What to say, what to say..."Okej...Men bilen går bra?"
Jag gillar fika, eller rättare sagt pausen. På mitt jobb har jag några danskar och de har en lite annan approach till detta med kallprat (det existerar inte). De brukar jag hänga med + att jag har hittat en kille som typ är FIRE på jobbet. Den tjommen kommer jag börja nöta på.
Att vara grymt ärlig är ju också bra, "jo jag är ganska missnöjd med livet o pendlar mellan att hoppa från bron eller hålla i ett tag till o hoppas på FIRE tidigare än mina planer, o livet känns lagom meningslöst. Ska du på kickoffen, annars då?"
Postfack finns förresten fortfarande.
Men gött igmr, har också en FIRE intresserad på jobbet och vi har en del gemensamt, det är ju riktigt kul. I övrigt har jag svårt att skapa någon djupare kontakt. Inget intresse av kallprat o ganska introvert. Skulle kunna utföra dagens uppgifter på 4 timmar o sen dra hem...meeeen office politics policies etc etc gör 8 timmars arbetsdag ett hållbarhetskrav..eller nåt..
Så ser många av mina dagar ut också. Jag tar på mig mer och nästlar mig in i andra sammanhang där jag kan bidra. Samtidigt finns det väl inget arbete som passar helt in på dessa 8 timmar. Jobbar inom retail med planering och det är rätt tunga dagar årets sista tre månader där röda siffror ska vändas till svarta.
Jag är också introvert och gillar mitt kontor samtidigt som jag behöver avbrott från skärm och skrivbordsställningen. Då passar lite gött kallprat vid kaffeapparaten bra.
"Ska du ha en kopp rävgift?"
Många av mina allra närmaste vänner har jag dessutom hittat på jobbet. När jag tänker efter så har jag skaffat minst en nära vänskap på varje arbetsplats. Kanske som en överlevnadsstrategi mot där gränslandet.
Bra inlägg hur som helst!
Som barnfri kan man tycka allt snack om dagis, skola och ungarnas aktiviteter är dödstråkigt. Eller snacket om barnbarnen som förstås är de gulligaste som finns. Ungefär lika tråkigt är partyprinsessans helgplaner men jag fattar att de anser att jag också är en tråkmåns. Tänk om man bara kunde jobba med människor som man anser är både duktiga och trevliga!
Helt ärligt så brukade jag vara väldigt noga med var jag hamnade på lunchen när jag var på en större avdelning. Numera är vi få och de är bra lunchsällskap men tyvärr inte så duktiga i arbetet, så är det inte det ena...
Nu går jag själv på diet men det är inget som jag brukar skylta med vid varje måltid. :-)
Jag kanske låter kall när jag pratar om mina kollegor. Tvärtom gillar jag många av dem men jag har ingen på jobbet som jag skulle vilja träffa utanför jobbet och diskutera djupheter och klokskaper med.
Och ja - det är viktigt att ta sikte på en bra klick/plats/lunchtid så att man inte hamnar med vissa av kollegorna som gärna pratar fläskestek eller vilka räfflor på pommesen som ger bäst krisp.
Ja precis, det har alltid varit mitt mål. Jag jobbar numera med väldigt många jämnåriga killar, vilket är kul men det blir också tydligt att de inte har barn (resor! uteliv! dekadens!) och att jag är sliten och saknar input från omvärlden i viss utsträckning.
Jag har inget emot prat om barn som individer (eller djur), det är att höra om andras vardagslogistik eller motsvarande utan en uns självdistans som är trist. Ibland verkar det som folk anammar ett liv och glömmer att man kan leva på nåt annat sätt.
Jag är också vegetarian och värsta samtalsämnet är inte kött, det är när jag behöver prata med folk som typ måste bekänna att de äter för mycket kött.
Idag kom vi faktiskt in på tidig pension och jag nämnde att jag siktade på 55 (vilket inte är sant då det snarare är 43-45, men vill ju inte verkar för galen...). Det spännande att var ett en av mina kollegor på sitt tidigare jobb hade haft ett par som var inne på FIRE-svängen och faktiskt slutat (löne)jobba innan 40. Kollegorna verkade ha lite svårt att förstå konceptet (är man pensionär vill man ju reeesa och göra en massa saker som kostar pengar, dessutom skulle man ju bli uttråkad) men det var en ganska bra diskussion ändå.
Jobbet är viktigt och det är ju underbart om man gillar det. Jag tycker mitt jobb är helt ok samtidigt om jag verkligen tycker min flexibilitet jag har är fantastisk. Det gör att jag verkligen inte funderar på att byta.
På kontor två är det motsatsen, ALLA ska fika två gånger per dag och kommer man inte går de o hämtar en. Har inget gemensamt med dessa människor då jag hatar allt snack om folks nya bilar.
Så fikaraster kan verkligen vara pest eller fest. Beror helt på sällskap.
Vilket sammanhang du än kommer befinna dig i så är jag ganska säker på att detta fenomen kommer uppstå.
Jag själv tycker att det kan vara ganska skönt med lite kallprat ibland och tycker inte det är ett stort problem. Men jag har jobbat med människor och relationer i hela mitt liv så det kommer naturligt.
För mig är det svårare att kommunicera i skrift än vid fikabordet.
Pappa betalar? Bloggen om privatekonomi