Dödshjälp?

Dödshjälp? Som jag skrev i mitt inlägg om att jag nu trycker på paus gällande extraknäck och annat hade jag en person i min närhet som inte hade det bra. Min mormor var 94 vårar och led av svår hjärtsvikt.

Jag var närmast sörjande, så att säga, och tog hand om hennes väl och ve. Hon bodde då på ett vårdboende efter att ha bott i eget hus fram till tre–fyra år tidigare.

Hon hade länge haft ett varmt men svagt hjärta som trots allt tickat på långt längre än vad man kunde förvänta sig. Nu kände hon själv att det fick vara nog. Hon var nöjd med sitt långa liv. Biverkningarna av behandlingen var så svåra och jobbiga att hon inte orkade eller ville längre. Vi hade alltså gått in i skedet palliativ vård.

Vården inriktades nu på att lindra symtom snarare än att bota. Gott så. Problemet med hennes hjärtsvikt var att antingen fick hon sitta andfådd på toaletten 24–7 på grund av vätskedrivande eller, med stort lidande, inte kunna göra sig av med all vätska. Den samlades då i kroppen och lungorna. Det är som att drunkna på torra land, sa någon om tillståndet. Jag har ingen sjukvårdsutbildning och kunde inte värdera behandlingen medicinskt. Jag kunde bara se hur hon hade det.

Inget av ovanstående ville hon. Hon var nöjd med livet och ville bara få försvinna.

En natt ramlade hon och slog ett stort jack i huvudet. På grund av blodförtunnande var det svårt att få blödningen att sluta. Lägg därtill att ambulans tillkallades och cirkusen med CT skalle, akuten och akutkirurgiavdelning drogs igång – mot hennes vilja. Hon ville bara sluta sina dagar på sitt trygga vårdboende.

Det ligger så mycket i en sådan situation. Helst ville hon bara somna in och jag tror egentligen att de flesta, antagligen alla, i hennes direkta närhet tyckte att det vore det bästa.

”Det är väl ingen idé att jag ska ta resurser när det finns andra sjuka människor som vill leva och behöver det mer”

Mormorn

Jag förstår att dödshjälp är ett otroligt laddat och svårt ämne, men detta var andra gången jag befann mig direkt nära någon som var gammal och inte hade några framtidsutsikter på grund av dödlig sjukdom. Förra gången handlade det om spridd lungcancer hos en gammal människa och även där framfördes en önskan om att det bara skulle få ta slut.

Jag hade inga svar då och jag har inte några enkla svar nu. Jag förstår hur svåra gränsdragningarna är och hur mycket som står på spel. Men situationen var hjärtskärande och, enligt mitt sätt att se på det, djupt ovärdig.

Dödshjälp, assisterat döende och palliativ vård – vad är skillnaden?

När jag skrev texten använde jag ”dödshjälp” ganska brett. Begreppen är mer precisa än så. Statens medicinsk-etiska råd, Smer, använder dödshjälp som ett samlingsbegrepp för bland annat eutanasi och assisterat döende. Vid eutanasi är det någon annan, exempelvis en läkare, som utför den handling som leder till döden. Vid assisterat döende utför personen själv den avgörande handlingen efter att ha fått hjälp att göra det möjligt.

Palliativ vård är något annat. Den syftar till att lindra lidande och främja livskvalitet när sjukdom inte längre kan botas eller när livet närmar sig sitt slut. I vår mormors situation var det palliativ vård hon fick. Det jag brottades med i texten var frågan om vad självbestämmande bör innebära när en människa själv upplever att livet är färdigt.

Är dödshjälp tillåtet i Sverige?

Frågan är fortfarande omdiskuterad i Sverige. Under riksmötet 2025/26 lades flera motioner om att utreda eller överväga assisterad eller aktiv dödshjälp. Förslagen behandlades av socialutskottet och avslogs av riksdagen. Det är alltså inte så att Sverige sedan originaltexten skrevs har infört ett system för eutanasi eller assisterat döende.

Det här inlägget är inte tänkt som ett försök att lösa den medicinsk-etiska eller politiska frågan. Det är framför allt ett dokument från en väldigt konkret situation: en 94-årig människa som själv tyckte att hon levt färdigt, och en anhörig som stod bredvid och försökte förstå vad värdighet och självbestämmande betyder i livets slut.

Sex år senare tycker jag fortfarande att det är en fråga värd att prata om.