Verkligheten bryr sig inte om din plan

Jag läste precis ett inlägg hos David Cain på Raptitude som fastnade. Det heter Reality Only Takes Yes for an Answer och börjar med något så banalt som att han kommer hem trött från gymmet, går upp till lägenheten och först då inser att matkassarna ligger kvar i bilen.

Hans spontana reaktion är att säga ”No!” högt. Sedan slår det honom hur fullständigt meningslöst det är. Vem säger han nej till? Matvarorna ligger fortfarande kvar i bilen. Verkligheten har redan inträffat och bryr sig inte ett dugg om hans invändning.

Jag känner igen mig.

Verkligheten förhandlar inte

Något går sönder. Någon gör inte det de lovat. Ett bygge tar längre tid än planerat. Börsen går ner. En kostnad dyker upp som man inte räknat med.

”Men för helvete.”

Och sedan den ganska mänskliga impulsen att börja argumentera med det som redan har hänt. Det borde inte vara så här. Det borde ha gått snabbare. Det borde inte kosta så mycket. Någon borde ha gjort annorlunda.

Problemet är att verkligheten är fullständigt ointresserad av argumentet.

Det betyder förstås inte att man ska acceptera allt eller aldrig försöka förändra någonting. Tvärtom. Det intressanta är skillnaden mellan det som redan är och det som fortfarande går att påverka. Det första får man förhålla sig till. Det andra kan man göra något åt.

Jag har varit ganska dålig på det här

När jag gick in i väggen för ett antal år sedan handlade en stor del av vägen tillbaka om just detta. Jag har tidigare skrivit om det som att jag behövde rita om kartan.

Jag hade en bild av hur livet skulle fungera, vad jag skulle hinna med och hur mycket jag skulle orka. Problemet var bara att kartan inte längre stämde med terrängen.

Det går att bli förbannad på terrängen. Eller rita om kartan. Det senare visade sig fungera bättre.

På ett sätt tror jag att mycket av det jag senare fastnade för med FIRE handlar om samma sak. Inte om att passivt acceptera sin situation, utan nästan motsatsen. Först acceptera hur den faktiskt ser ut och därefter lägga energin på sådant man kan påverka.

Jag behöver X kronor för att leva. Jag tjänar Y. Jag lägger Z på sådant som egentligen inte betyder särskilt mycket för mig.

Okej. Vad gör jag åt det?

Att positionera sig för verkligheten

Det är här jag tycker att kopplingen till FIRE blir riktigt intressant.

FIRE har för mig aldrig handlat särskilt mycket om att bli rik. Det intressanta är handlingsutrymmet. Att genom de beslut vi faktiskt kan påverka göra oss mindre beroende av sådant vi inte kan påverka.

För verkligheten kommer att fortsätta hända oavsett hur väl vi planerar. Räntor går upp. Börsen går ner. Företag omorganiserar. Någon blir av med jobbet. Saker går sönder. Elen blir dyr. En renovering kostar mer än man trodde. Ibland händer betydligt värre saker än så.

Jag kan inte styra särskilt mycket av detta. Men jag kan påverka hur hårt det träffar oss. Det är en viktig skillnad.

Har vi låga fasta kostnader behöver vi inte lika hög inkomst för att få vardagen att gå ihop. Har vi en ordentlig buffert behöver en trasig bil inte bli en ekonomisk kris. Har vi byggt upp kapital är vi mindre beroende av en enskild arbetsgivare och har större möjlighet att säga nej om jobbet börjar ta mer än det ger.

Man skulle kunna kalla det ekonomisk motståndskraft. Jag tycker nästan bättre om att se det som att positionera sig för verkligheten.

Inte för att slippa den. Det går inte. Utan för att verklighetens verklighet inte ska påverka oss lika mycket.

Det är också därför jag fortfarande gillar FIRE trots att jag idag är mindre intresserad av själva mållinjen. Exakt vilken ålder vi skulle kunna sluta arbeta är inte särskilt viktigt för mig längre. Handlingsutrymmet vi bygger på vägen dit är däremot högst verkligt redan idag.

Varje skuld vi blir av med, varje fast kostnad vi sänker och varje krona vi sparar gör inte världen mer förutsägbar. Men det kan göra oss lite mindre känsliga för att den inte är det.

Och kanske är det en mer realistisk form av frihet än att tro att man någon gång ska få full kontroll. Kontroll över verkligheten får vi inte. Men vi kan förbättra vår position i den.

Fritidshuset är en ganska bra övning

De senaste åren har fritidshuset gett gott om möjligheter att träna på detta.

Saker tar längre tid än vi tror. Material kostar mer än vi hade hoppats. Något passar inte. Något annat måste göras innan det vi egentligen tänkte göra. Efter en arbetsvecka kör vi nästan 20 mil tur och retur för att sedan arbeta vidare under helgen.

Min första reaktion är inte alltid särskilt zen.

Men oavsett hur irriterad jag blir ligger arbetet fortfarande där och väntar. En regel blir inte rakare av att jag tycker att den borde vara rak. Ett moment tar inte mindre tid för att jag tycker att det redan borde vara färdigt.

Det enda intressanta efter den första irritationen är egentligen: vad gör vi nu?

Vi har till och med fått göra samma sak med hela projektet. Under en period blev det för mycket. Jobb på vardagarna och fritidshuset på helgerna gjorde att det vanliga livet började tryckas undan.

Det var verkligheten.

Alternativen var att fortsätta vara irriterade över att vi inte hann mer, eller anpassa oss. Vi bestämde oss för normala arbetsdagar även där. Huset får ta längre tid. Det vanliga livet måste också få plats.

Samma sak gäller pengar

Privatekonomi är fullt av verkligheter vi gärna argumenterar med.

Bolåneräntan borde vara lägre. Maten har blivit för dyr. Försäkringen gick upp igen. Börsen borde inte falla just när man behöver pengarna. Någon annan köpte bostad vid exakt rätt tidpunkt och betalade hälften av vad man själv måste betala.

En del av det kan man försöka förändra. Byta bank. Byta försäkringsbolag. Ändra sin konsumtion. Jobba mindre eller mer. Flytta. Spara.

Annat kan man inte göra ett skit åt.

Jag tror att det är ganska värdefullt att veta skillnaden. Och sedan lägga oproportionerligt mycket av sin energi på den första kategorin.

För mig är det en stor del av privatekonomi. Vi vet inte vad räntan är om fem år, vad börsen gör nästa månad eller vad som händer på våra arbetsplatser. Att försöka förutse allt är dömt att misslyckas.

Men vi kan bygga marginaler.

Vi kan ha en buffert. Vi kan hålla nere våra fasta kostnader. Vi kan undvika att maximera våra lån bara för att banken säger att vi får. Vi kan spara och investera när det finns pengar över. Vi kan försöka bygga ett liv där inte allt faller om en enda förutsättning förändras.

Det gör oss inte oberoende av verkligheten. Det gör bara verkligheten lite mindre farlig.

Hur länge tänker man säga nej?

David Cain beskriver den där korta perioden mellan att något har hänt och att man accepterar det som ett slags tillfällig galenskap. Jag gillar den beskrivningen.

För den perioden finns verkligen. Ibland varar den tre sekunder. Ibland en eftermiddag. Ibland betydligt längre.

Jag tror inte att målet är att bli någon slags robot som glatt accepterar allt som händer. Man får bli förbannad. Man får vara besviken. Vissa saker i livet är dessutom så stora att det vore fullständigt orimligt att prata om att bara ”gå vidare”.

Men i väldigt många av vardagens mindre motgångar finns en punkt där protesten slutar fylla någon funktion.

Verkligheten har redan svarat.

Därifrån kan man egentligen bara bestämma vad man tänker göra med svaret.