Kort svar: Roland Paulsens Vi bara lyder undersöker Arbetsförmedlingen inifrån och väcker en större fråga om arbete: vad händer när kontroll, administration och regler börjar ta större plats än verksamhetens egentliga syfte? Det här är min läsning från 2019, inte en beskrivning av dagens Arbetsförmedling.
Det här inlägget skrevs våren 2019, mitt under diskussionen om Arbetsförmedlingens organisation. Siffror och politiska beslut som nämndes då hör därför hemma i 2019 och ska inte läsas som en beskrivning av dagens Arbetsförmedling.
Jag hade tidigare fastnat för sociologen Roland Paulsens resonemang om arbete, och när jag hittade dokumentärfilmen Vi bara lyder, baserad på hans bok om Arbetsförmedlingen, var det svårt att släppa den. Den träffade mitt i en fråga som återkommer här på bloggen: vad händer när själva systemet och administrationen börjar ta större plats än det arbete systemet är tänkt att åstadkomma?
Vad handlar Vi bara lyder om?
Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen bygger på Paulsens studie av Arbetsförmedlingen och intervjuer med människor i och kring organisationen. Redan när boken kom beskrev SVT hur Paulsen såg myndigheten som en kontrollverksamhet snarare än en organisation som i första hand förmedlade arbete.
Dokumentärversionen gjorde samma värld synlig på ett ganska märkligt och effektivt sätt. Det är mörkt, byråkratiskt och stundtals absurt. Inte därför att människorna i organisationen nödvändigtvis vill skapa absurditeter, utan därför att regler, mål, kontroll och roller kan börja leva sitt eget liv.
Arbetsförmedlingen och byråkratin
När jag skrev texten 2019 var Arbetsförmedlingen mitt i en stor politisk diskussion. Då aktuella budget- och arbetslöshetssiffror säger väldigt lite om myndigheten i dag; det intressanta här är den större frågan om byråkrati, kontroll och vad arbete faktiskt ska åstadkomma.
Det som däremot fortfarande gör Paulsens studie intressant för mig är den större frågan. Hur mycket av ett arbete handlar om det egentliga uppdraget – och hur mycket handlar om att dokumentera, mäta, kontrollera och administrera att uppdraget utförs?
Det är förstås inte samma sak som att administration alltid är meningslös. En offentlig myndighet behöver rättssäkerhet, uppföljning och kontroll. Men Vi bara lyder är intressant just därför att den undersöker vad som kan hända när människor inne i ett system upplever en konflikt mellan reglerna och det som de själva uppfattar som verksamhetens egentliga syfte.
Från Roland Paulsen till bullshit jobs
Det här ligger nära ett annat tema jag återkommit till på bloggen: bullshit jobs och David Graebers teori om meningslöst arbete. Paulsen och Graeber beskriver inte samma sak, men frågorna går in i varandra. Vad gör ett arbete meningsfullt? Vad händer när den anställde själv har svårt att se nyttan? Och hur mycket arbete skapar organisationer åt sig själva?
Det var också en av anledningarna till att diskussionen passade så väl in i mitt eget FIRE-resonemang. Ekonomisk frihet handlar för mig inte bara om att slippa arbeta. Den intressanta frågan är vad man vill använda sin begränsade tid till – och hur mycket av den man är beredd att byta mot arbete som känns långt från ett faktiskt resultat.
Ett tidsdokument från arbetslivet 2019
I originaltexten skrev jag också om vänner inom SVT, SR, TV4 och tidningsvärlden som gick mellan tillfälliga anställningar och hela tiden behövde hålla sig aktuella för nästa jobb. Det var en annan sida av samma arbetslivsfråga: inte meningslöshet, utan osäkerhet och brist på kontroll över den egna tiden.
Jag tänker inte försöka skriva om det här inlägget till en analys av Arbetsförmedlingen 2026. Det skulle bli en annan text. Det här får i stället vara vad det är: min reaktion 2019 på Roland Paulsens Vi bara lyder och på den större frågan om byråkrati, arbete och mening.
Och den frågan känns fortfarande rätt svår att bli färdig med.
Det är lite lurigt med vad som är anses meningsfullt jobb. Jag tror många intr har en klar bild av vad de tycker är meningsfullt och jobbet är mer andra saker som ett tidsfördriv och socialt forum (där alla andra ändå är). Vidare tror jag att man kan skapa mening med sitt arbete genom att tex känna sig mer delaktig i helheten och medskapande i tex beslut som rör ens arbete osv. När man kanske tröttnar på sitt arbete av olika skäl försvinner också känslan av meningsfullhet.
Btw, så läste jag att de 81 miljarder psykisk ohälsa kostar gäller bara staten. 18,5 miljarder utöver det får även arbetsgivaren stå för. Så paketpriset, special deal for you, r närmare 100 miljarder. Phu.
Sista stycket.
- Frågar mig själv på helgen, ser jag fram emot att gå till jobbet på måndag?
Eftersom jag haft ett par sådana jobb vet jag att det finns, och givetvis kan det förändras över tid på en arbetsplats pga t.ex organisationsförändringar, chefer osv.
Jag tror aldrig jag kommer hitta mening inom mitt yrke i den utsträckning som t.ex ideellt arbete som Mentor skulle kunna ge, plocka plast från stränder, ta hand om hemlösa hundar, börja jobb på MIND eller dylikt.
Håller med om att Idévärlden var ett fint program. Eric Schüldt jobbar annars för SR sedan 2007(?). Egentligen är han väl inte direkt anställd där så ofta vad jag förstått. Hans Text & Musik i P2 är producerat av Filt och köps in istället. Det är väl så en hel del sköts. Men vet inte hur det fungerar. Vill inte skydda SVT här, men har svårt att tro att de är skyldiga för hans utbrändhet. Det är snarare hans personlighet som spelar in, det har han redan nämnt i andra sammanhang. Han har också svårt för auktoriteter och därmed chefer. (Har följt den människan nästan som en stalker i tre år så råkar veta nästan vartenda ord som fällts offentligt ur hans mun.)
Var på intervju för ett jobb för tre veckor sedan. Tänkte att det lärarjobbet verkade ovanligt bra och på låg stressnivå. Vid intervjun upptäckte jag något ovanligt. Då jag hoppat runt en del under nu många år så blev det fokus under intervjun. De tre rektorerna gjorde sig lustiga över det hela och undrade hur länge jag tänkt stanna där om jag fick jobbet. Det var raljerande och en rullade med ögonen. Jag var dock lugn, saklig och svarade ärligt på tusen frågor. Jag blev åskådare till ett intressant skådespel då de nog inte var vana vid någons ärlighet kring att tala om arbete, skolans syfte, om kommunikation i vardagen och om konkreta arbetsuppgifter.
De frågade flera gånger varför jag inte verkade nervös. Jag är sällan det när jag talar av inre övertygelse och är klar över var jag står. Men de verkade bli nervösa av att jag inte var det. Undrade för mig själv varför de ens kallat mig till intervjun. Men antar att ingen annan sökt jobbet. De har inte hört av sig med något besked. Kanske skäms de till och med för sitt ganska fräcka uppförande. Men man lär sig av det och det var synnerligen intressant. Kanske sådde man något frö där. Mamma tyckte att jag varit självdestruktiv. Och jag som var så glad och nöjd efteråt! Hon menar att man ska köra på med massor av fjäsk och skryt för att få ett jobb. Det har jag aldrig någonsin behövt. Det är pinsamt och oseriöst. Men efter detta börjar jag ju undra. Det blir som att sänka sig till en lägre nivå för att passa in i en kultur där man slutat tänka.
/Eva
Det är viktigt att vara sann mot sig själv. En vän till mig som är jurist på en av de större firmorna hatar fotboll. Hans klienter älskar fotboll. Min vän ser till att plugga in alla resultat för att kunna plocka poäng och smörja kunderna.
När det gäller jobb känns det som om det ofta skevar. Lika mycket som arbetsplatsen söker en människa som skall fylla en tjänst - lika mycket bör den människan leta efter en arbetsplats och en chef som man kan respektera och ha utbyte av.
Min nuvarande chef sa när han började att han hade valt arbetet på grund av VD:n. Han hade valt chef. Tycker det är sunt.
Jag är rätt övertygad om att det är bättre att den där telefonen inte ringer. Det är inget skådespel man ska ägna sig åt om dagarna.
Eric då - du har bättre koll på honom än jag. Håller inte han också på med klassisk musik på P2? Utmattning är ofta inte bara en arbetsgivares "fel". Det är en go mix av personlighet, arbetsuppgifter, förväntningar, kontroll, tydlighet och ambitioner. För många människor spelar också ekonomin in. Man upplever inte att man har något alternativ än att fortsätta bränna sig, dag efter dag. Livsstilen måste upprätthållas.
Nå, det viktigaste är att jag aldrig tänkt på att välja jobb efter chef. Kommer att tänka mer på det framöver. Blev alldeles till mig när du skrev att din chef gjort så! Har alltid varit så fokuserad på detaljerna i arbetsuppgifterna. :)
/Eva
~Frilosofen
Jag trodde aldrig att jag skulle hysa denna åsikt men jag är inte längre solklart för public service som jag varit tidigare. Kvalitet i vissa radioprogram visst, men exempelvis Staden som du och fru tipsat om är ju överlägsen klass. De SR-produktioner jag tar del av med störst behållning är ofta producerade externt, som Medierna (Tredje Statsmakten Media AB) eller Filosofiska Rummet (Lokatt Media). Så vad ska jag med SVT/SR till förutom om jag vill bidra till sporträttigheterna (som utgör runt häflten av public service-budgeten om jag förstått det rätt)? Mello?
Nu konsumerar jag knappt SVT utan det är P1 för hela slanten baby. Det har jag stor behållning av.