Kort svar: David Graeber beskrev ett bullshit job som ett arbete som den anställde själv upplever som så meningslöst, onödigt eller skadligt att det är svårt att motivera dess existens. Han delade in fenomenet i fem typer: flunkies, goons, duct tapers, box tickers och taskmasters.
Har du någon gång suttit på jobbet och tänkt: vad gör jag egentligen här? Inte för att jobbet är tråkigt eller dåligt betalt, utan för att du på riktigt undrar om någon skulle märka om arbetsuppgiften försvann.
Det är ungefär där antropologen David Graebers idé om bullshit jobs börjar. Han lanserade begreppet i en essä 2013 och utvecklade det i boken Bullshit Jobs: A Theory 2018. När Fru IGMR och jag hörde honom prata om teorin i Hidden Brain samma år träffade den obehagligt rätt. Jag hade nämligen redan haft min egen Lost-knapp.
Vad är ett bullshit job?
Graebers definition är mer specifik än ”ett jobb jag inte gillar”. Ett bullshit job är enligt honom ett betalt arbete som är så meningslöst, onödigt eller rent av skadligt att den som utför det själv har svårt att motivera varför det över huvud taget finns – samtidigt som personen förväntas bete sig som om arbetet är viktigt.
Det är också viktigt att skilja ett bullshit job från ett shit job. Ett tungt, dåligt betalt eller stressigt arbete kan vara allt annat än meningslöst. Städning, omsorg, transporter och hantverk kan exempelvis vara jobb man absolut inte vill ha men där nyttan är ganska svår att ifrågasätta.
Graebers teori är just en teori, inte en objektiv lista över yrken som samhället kan klara sig utan. Han betonade själv den subjektiva delen: det intressanta är när personen som faktiskt känner arbetet inifrån upplever att det saknar ett verkligt syfte.
Graebers fem typer av bullshit jobs
- Flunkies. Roller som främst finns för att få någon annan att framstå som viktig – ungefär mänskliga statussymboler.
- Goons. Arbeten som framför allt existerar därför att konkurrenter eller motparter har motsvarande funktion. Graeber använde bland annat lobbyister, PR och vissa delar av företagsjuridiken som exempel.
- Duct tapers. Människor som hela tiden lagar problem som egentligen borde ha lösts permanent. Dåliga system och processer skapar ett arbete som inte hade behövts om grundfelet åtgärdades.
- Box tickers. Roller som gör det möjligt för en organisation att visa att något görs, mäts eller uppfylls utan att arbetet nödvändigtvis åstadkommer det som rutan på formuläret antyder.
- Taskmasters. Chefs- och ledningsroller som antingen övervakar människor som inte behöver övervakas eller skapar ytterligare onödiga arbetsuppgifter åt andra.
Det betyder inte att alla administratörer, jurister, chefer, PR-människor eller programmerare har bullshit jobs. Graeber försökte beskriva funktioner som människor själva upplevde som meningslösa, inte döma hela yrkeskårer.
Mitt eget bullshit job: fraktfakturorna som ingen använde
Och så till min egen lilla studie i organisatorisk absurditet.
Jag blev anställd på ett större retailföretag. Ungefär halva tjänsten visade sig bestå av att para ihop fraktfakturor med inköpsordrar och mata in uppgifterna i affärssystemet. Tanken var fullt rimlig: företaget skulle få kontroll över den verkliga inköpskostnaden – varuvärde plus frakt.
Det hade varit ett kraftfullt underlag. Om någon hade använt det.
Jag gjorde detta i ungefär ett och ett halvt år. Efter hand började en känsla krypa fram: vem tar egentligen emot all den här informationen? Jag matade data in i systemet, men kunde inte hitta någon som använde den. Det började kännas som att hälla siffror i ett svart hål.
Jag frågade runt. Ingen visste.
Till slut gjordes ett ordentligt undersökningsarbete tillsammans med en IT-konsult. Resultatet var magnifikt i all sin bedrövelse:
Ingen använde uppgifterna.
Inte nog med det. Jag var den tredje personen på företaget som hade haft arbetsuppgiften. Människor hade alltså under flera år lagt en betydande del av sina arbetsliv på att producera information som ingen konsumerade.
Min Lost-knapp
Jag började kalla arbetsuppgiften för min Lost-knapp, efter knappen i tv-serien Lost som måste tryckas på var 108:e minut av skäl som länge är minst sagt oklara.
Det är nästan den perfekta bilden av problemet. Någon före dig har tryckt på knappen. Du får instruktionen att fortsätta. Ingen kan riktigt förklara vad som händer om du slutar. Och eftersom uppgiften redan existerar känns själva existensen till slut som ett argument för att den måste fortsätta.
Det är också här jag tycker att Graebers resonemang blir intressantare än själva provokationen i boktiteln. Mitt jobb var inte meningslöst. Företaget behövde inköp och logistik. Men en stor del av min tjänst bestod under den perioden av en fullständigt meningslös arbetsuppgift.
Det är kanske vanligare än hela bullshit jobs: bullshit tasks.
Varför fortsätter meningslösa arbetsuppgifter?
Mitt fraktfakturexempel hade ingen stor konspiration bakom sig. Det var mycket banalare än så. En process hade skapats av en anledning. Någonstans längs vägen försvann behovet eller mottagaren. Själva processen levde vidare.
Ingen hade incitament att ställa den enkla frågan: vem använder detta?
Det är en fråga jag burit med mig sedan dess. Rapporter, excelfiler, möten, kontroller och manuella rutiner kan ha varit rationella när de skapades. Det betyder inte att de fortfarande är rationella fem år senare.
Det gör också fenomenet mindre bekvämt än att peka på ”onödiga yrken”. Bullshit kan finnas mitt inne i ett högst nödvändigt jobb.
Meningslöst arbete och frihet
När jag skrev originalinlägget 2018 var det här också en del av varför ekonomisk frihet lockade mig. Inte därför att allt arbete var dåligt, utan därför att kontrollen över den egna tiden hade ett värde i sig.
Graeber menade att meningslöst arbete kan vara psykiskt nedbrytande just därför att människor vill uppleva att deras handlingar gör någon skillnad. Jag behöver inte köpa hela hans samhällsanalys för att känna igen den delen. Att vara stressad av något viktigt är en sak. Att vara stressad av något man vet är fullständigt onödigt är en helt annan sorts irritation.
2018 skrev jag att både Herr och Fru IGMR hade vissa bullshit-uppgifter på våra jobb, men på det stora hela inga bullshit jobs. Det var nog en ganska bra sammanfattning.
Och frågan jag avslutade med fungerar fortfarande: har du haft ett bullshit job – eller kanske bara en riktigt praktfull bullshit-uppgift?
Fler böcker och lästips finns bland mina boktips.
Jag har jobbat i 18 år och både haft och sett bullshit jobs. Det som är slående är hur sällan någon ifrågasätter dem (mig själv inkluderad). Man bara spelar med och gör och låtsas att det krävs humengous handover när man går vidare i yrkeslivet. Precis som du skriver skaffar ju ftg ibland folk ”för att andra har det”. Vilket är helt sjukt och ett tecken på att det är dags får ett stålbad i konjunkturen. Eller lite OT (som du lärt mig skriva hehe) som en kompis sa: ”När man med framgång kan sälja en glass riktad till hundar står vi vid högkonjunkturens rand”.
En vän till oss arbetade i Kina under en period och extraknäckte som västlänning. Företag hyrde in honom till vissa möten för att ge en air av typ exklusivitet. Han gjorde inget, bara närvarade och var artig. Ett rätt kul BS jobb imao.
Ett annat jobb jag haft som var telefonförsäljare var att genom att ljuga "Vi har ju pratat med er vid ett tidigare tillfälle" skulle försöka pracka på aggressiva nejsägare lysrör som var på "sån billig rabatt" eftersom man skulle flytta till Bryssel då man blivit befordrad till det. Tydliga Bullshitjobb med andra ord.