90-talskrisen sammanföll med stora neddragningar i svensk sjukvård och följdes några år senare av kraftigt ökade sjukskrivningstal för psykisk ohälsa. När jag skrev det här 2019 beskrev jag sambandet ganska tvärsäkert. Efter en ny genomgång är bilden mer nyanserad: neddragningar och ökad arbetsbelastning är relevanta delar av förklaringen, men inte hela förklaringen.
Texten utgår från min egen erfarenhet av 90-talskrisen, men det är viktigt att skilja på det som är dokumenterat, det forskningen pekar på och min egen tolkning.
Vad hände under 90-talskrisen?
Sverige gick in i en djup ekonomisk kris i början av 1990-talet. Arbetslösheten ökade mycket snabbt. SCB beskriver en ökning med omkring 400 000 personer från den mycket låga nivån kring 1990 till nära 500 000 arbetslösa kring 1993–1994.
Samtidigt genomfördes stora omstruktureringar inom offentlig verksamhet. I sjukvården minskade både personal och vårdplatser kraftigt. Läkartidningen har beskrivit att antalet årsarbeten i landstingsfinansierad sjukvård minskade med cirka 15 procent mellan 1992 och 1998 och att antalet vårdplatser sjönk från ungefär 63 000 till 45 000 mellan 1990 och 1994, med hänsyn tagen till Ädelreformen.
På det personliga planet
När krisen slog till var jag runt tio år. Min far och hans fru arbetade inom vården och vi flyttade flera gånger. När jag började sjuan hade jag bytt skola en handfull gånger.
Det var rörigt. Nya vänner, nya skolor och olika sätt att undervisa. Jag minns fortfarande hur det kändes att komma in mitt i saker som andra redan hade gått igenom.
Senare drabbades min far av utmattning efter en lång period av omorganisationer och hög arbetsbelastning. Det gjorde frågan om 90-talets effektiviseringar väldigt konkret för mig långt innan jag började läsa rapporter om ämnet.
Utmattningssyndrom och arbetsmiljö
När jag själv senare drabbades av utmattning började jag läsa mer om stressrelaterad ohälsa. En viktig källa blev Socialstyrelsens rapport Utmattningssyndrom – stressrelaterad psykisk ohälsa från 2003.
Rapporten beskriver hur lågkonjunkturen i början av 1990-talet ledde till omfattande personalneddragningar i många sektorer. För dem som blev kvar innebar det ofta högre arbetsbelastning och återkommande omorganisationer. Rapporten hänvisar också till internationell forskning som kopplar personalminskningar till ökad långtidsjuklighet bland kvarvarande personal.
Samtidigt är Socialstyrelsen tydlig med att orsakerna är komplexa. Stressrelaterad ohälsa påverkas också av livssituation, arbetslöshet, dubbelarbete och många andra faktorer. Rapporten säger alltså inte att 90-talskrisen ensam “skapade” utmattningssyndrom.
En ny diagnos – men inte ett helt nytt fenomen
I början av 2000-talet försökte vården förstå en växande grupp patienter med långvarig stress, stark trötthet och kognitiva symtom. Begreppen förändrades under perioden och 2003 publicerade Socialstyrelsen sina diagnostiska kriterier för utmattningssyndrom.
Det betyder inte att människor före dess inte kunde bli utmattade. Det betyder att vården och myndigheterna började beskriva och klassificera tillståndet på ett mer standardiserat sätt.
Vad hände med sjukskrivningarna?
Sjukskrivningarna ökade kraftigt från slutet av 1990-talet och psykiska diagnoser stod för en stor del av ökningen. Det tidsmässiga sambandet med tidigare neddragningar är en av flera hypoteser som diskuterades i Socialstyrelsens rapport.
Det viktiga ordet är flera. Arbetsmiljö, organisation, konjunktur, socialförsäkringssystem, diagnospraxis och förändringar i människors liv utanför jobbet påverkar också utvecklingen.
Hur finansieringen faktiskt fungerar
En annan fråga är hur offentliga anslag räknas upp. Det går inte att beskriva hela offentlig sektor som att den varje år utsätts för ett generellt besparingskrav på 2–3 procent; konstruktionerna skiljer sig mellan verksamheter och över tid.
Statliga myndigheters förvaltningsanslag omfattas av pris- och löneomräkning. Den tar hänsyn till bland annat löner och priser men innehåller också ett produktivitetsavdrag, vilket innebär att myndigheterna förväntas effektivisera sin verksamhet över tid. Kommuner och regioner finansieras på andra sätt och kan inte klumpas ihop med statliga myndigheter i samma modell.
Det finns en legitim politisk diskussion om vilka effektiviseringskrav som är rimliga och hur de påverkar kvalitet och arbetsmiljö. Men den diskussionen blir bättre om man beskriver systemen korrekt.
Det jag fortfarande tar med mig
Det här var en av texterna där min egen historia och samhällsutvecklingen flöt ihop. Den personliga slutsatsen står jag fortfarande för: ekonomiska marginaler kan ge handlingsfrihet när arbetslivet förändras.
Men jag skulle i dag vara betydligt försiktigare med att påstå att en viss kris eller budgetmodell ensam förklarar en senare våg av psykisk ohälsa.
Jag fortsatte resonemanget dagen efter i Kan finanskriser bidra till ökade sjukskrivningar?.
Ibland undrar man om de som håller i pengarna har någon kontakt med verkligheten, eller om den är filtrerad genom så många lager att den är helt förvrängd.
Offentliga upphandlingar är en annan sak som driver denna utveckling. Min fru vittnar om att många företag säljer sig billigt och drar därmed ned hela branscher i en lågprisningsspiral. Andningsutrymmet för de anställda minskar och till slut finns det ingen luft kvar.
Vad är lösnigen frågas kom?
Jag kom att tänka på Blå Tågets klassiker som Ebba Grön gjorde till sin egen. Jag ger er - ”Den ena handen vet vad den andra gör” https://open.spotify.com/track/6H7I7KeoWApFvXV79oWMJu?si=Rb0AlebnS22ecuWRdoaDsw
Det är en helt rimlig slutsats att dra när arbetet som skall ta människor till ökat materiellt välstånd och ökad status gör människor sjuka. Krydda detta med att folk börjar greppa att de inte blir lyckliga på riktigt av materiella ting (utöver en viss grundnivånivå). Tvärtom blir de också en börda som tar tid och fokus från det som är viktigt på riktigt.