Kan 90-talskrisens neddragningar ha bidragit till den senare ökningen av stressrelaterad sjukskrivning? Det var frågan jag försökte förstå när jag skrev det här 2019. I efterhand behöver svaret formuleras mer försiktigt: det finns stöd för ett samband mellan neddragningar, ökad arbetsbelastning och senare sjuklighet, men utvecklingen hade flera orsaker och går inte att förklara med en enda finanskris.
Det här resonemanget har en personlig utgångspunkt, men dokumenterade samband och mina egna slutsatser behöver hållas isär. Ekonomiska kriser, arbetsvillkor och sjukskrivningar hänger ihop på flera nivåer utan att en enda faktor förklarar allt.
90-talskrisen förändrade arbetslivet
Sveriges 90-talskris slog hårt mot arbetsmarknaden. Enligt SCB ökade arbetslösheten med omkring 400 000 personer från den mycket låga nivån runt 1990 och nådde nära 500 000 arbetslösa kring 1993–1994.
Även sjukvården genomgick stora omstruktureringar. Läkartidningen har beskrivit hur antalet årsarbeten i landstingsfinansierad sjukvård minskade med omkring 15 procent mellan 1992 och 1998 och hur antalet vårdplatser föll kraftigt under samma period.
Det är bakgrunden till det jag skrev om i inlägget om 90-talskrisen och psykisk ohälsa.
Vad sade Socialstyrelsen?
I Socialstyrelsens rapport Utmattningssyndrom – stressrelaterad psykisk ohälsa från 2003 beskrivs hur 1990-talets neddragningar innebar både högre arbetsbelastning och återkommande omorganisationer.
Rapporten hänvisar också till forskning som visat att personalminskningar kan följas av ökad långtidsjuklighet bland dem som är kvar. Samtidigt är rapporten tydlig med att stressrelaterad ohälsa har många orsaker och att sambandet inte kan reduceras till en enda faktor.
Det är en viktig korrigering av hur jag själv skrev 2019. Jag drog då en rakare linje från finanskris till sjukskrivningar än forskningen egentligen medger.
Kriser kan öka belastningen på flera sätt
En ekonomisk kris kan påverka människor på flera nivåer samtidigt: oro för jobbet, arbetslöshet, pressad privatekonomi, omorganisationer och högre arbetsbelastning när verksamheter minskar personal.
Det gör det rimligt att fråga om ekonomiska kriser kan bidra till senare sjuklighet. Men sjukskrivningstal påverkas också av demografi, diagnospraxis, arbetsmiljö, socialförsäkringsregler, arbetsmarknad och andra samhällsförändringar. Det går därför inte att läsa av en kurva och säga att en tidigare finanskris ensam orsakade nästa uppgång.
Offentlig sektor och effektivisering
En del av originalinlägget handlade om hur offentliga verksamheter finansieras och hur effektiviseringskrav byggs in i budgetsystem.
Här blandade jag 2019 ihop flera olika mekanismer. Statliga myndigheters förvaltningsanslag räknas normalt upp med pris- och löneutvecklingen, men omräkningen innehåller ett produktivitetsavdrag. Det innebär att myndigheterna inte fullt ut kompenseras för kostnadsökningar utan förväntas effektivisera verksamheten.
Det är något annat än att säga att hela offentlig sektor automatiskt får “2–3 procent nedskärning” varje år. Kommuner och regioner har dessutom en annan finansiering än statliga myndigheter. Den gamla formuleringen var därför för grov.
Det personliga skälet till att frågan fastnade
För mig var det här aldrig bara statistik. Jag hade sett vad långvarig stress och återkommande omorganisationer kan göra med människor nära mig, och jag hade själv erfarenhet av utmattning när jag skrev de här texterna.
Det färgade hur jag läste utvecklingen. Det är också därför ekonomisk marginal blev viktig för mig: inte som ett skydd mot all sjukdom eller alla kriser, utan som ett sätt att öka handlingsfriheten om arbetssituationen förändras.
Så skulle jag formulera frågan i dag
Inte: “Finanskriser driver sjukskrivningar.”
Snarare: ekonomiska kriser kan skapa arbetslöshet, omorganisationer och högre arbetsbelastning som i sin tur kan öka risken för stressrelaterad ohälsa – men utfallet beror på många andra faktorer också.
Det är en mindre slagkraftig formulering. Men den är mer korrekt.
Inom skolan går jobbar vissa lärare på bara 25% och FK vill inte täcka upp resten. De klarar sig eftersom de ofta är sambo eller gifta. (Och har kanske besparingar.) På deras tjänster springer vikarier, termin efter termin. Undrar vilken pensionspoäng som väntar dessa ofrivilliga 25-procentare. En sjukskrivning ger i alla fall pensiongrundande inkomst.
Eftersom jag har en del kontakter inom kyrkan kan jag lugnt säga att det inte är få som är ute ur systemet och lever på socialbidrag och allmosor. De syns inte i sjukskrivningsstatistiken.
/Eva
Sen har vi allt det här med att samhället går snabbare, och det är inte bara företagare och staten som snabbar på, utan vi alla som individer. Vi ska alla självförverkliga oss, blogga, dra vårt strå till stacken, fin bil, fint hus, för du har väl rätt prylar hemma. Rätt semester. Ja det vanliga helt enkelt. Det stressar ju självklart folk, men en del blir på något sätt lite självvalt. Därför gillar jag FIRE rörelsen mer än något annat, dom säger liksom "nej nu är det nog bra här". Presterar fortfarande men utan samma tvingande press.
Över tid går samhället framåt och vi får det alla bättre, men ibland suger det som fan helt enkelt.
Tror vi står lika bra/dåligt rustade som vanligt. Vissa regleringar gör dock att bankerna och finansmarknaderna inte fått fritt spel som förra gången så det kanske hjälper något.
Tänk på att vi alla är rikare än någonsin, har mer prylar än vi behöver, många kör med två bilar, varenda unge har en platta eller telefon, mängder av kläder. Och bonus på det så slänger vi ungefär hälften av all mat.
Det är alltså inte bara nattsvart, oavsett kris. Men alla gnäller så förbannat på det dom inte har.
Vore väldigt intressant att se hur många som skapar/bidrar till sin egna stress genom att konsumera över förmåga och därefter gnäller på samhället att det inte räcker till.
Kolla här för lite spännande data:
https://humanprogress.org/ylin
Consider the changes that have occurred in the world over the last half-century:
"Median income per person rose from around $6,000 to around $16,000, or by 167 percent – and
that’s adjusted for inflation and purchasing power."
"In 1966, average life expectancy was only 56 years. Today it’s 72. That’s an increase of 29 percent."
Känns som att vi slösar bort och inte är tacksamma för våra framsteg, istället konsumerar vi upp mellanskillnaden.
Observera att jag inte är helt borta från 90-tals krisen då jag då var fjortis och min familj drabbades, sjukskriven mamma och en pappa som fick stå för allt. Krisen 2008 drabbades jag av svår ångest, många av mina tankar handlade då om hur jag skulle klara mig. Och blev sjukskriven och medicinerad för depression. Runt 2014 började det ordna upp sig något med depressionen men känner av det fortfarande.
Men..jag kan göra mycket själv också, och det gäller för alla andra.
Ibland funderar jag på människan och tacksamhet / vara nöjd. Vi har väl en inbyggd missnöjdhet/framåtsträvan som inte är kompatibel med den miljö vi lever i nu. Förr tog den oss framåt - och det gör den till viss del nu också. Den stora massans driv har dock blivit felriktad mog att ackumulera så mycket som möjligt. Hmm
Om nu ökade anslag till vården är en möjlig fix är svårt för mig att svara på. En jag känner som är verksam inom landstingsadministration menar att default-läget för budgetering är att man tar föregående års budget och lägger på 2% för att justera för inflation (han budgeterar för admin ej sjukvård) men att man på senare år börjat ifrågasätta den metoden eftersom den inte nödvändigtvis skapar rätt incitament, att det är ett lat sätt att budgetera som riskerar att bygga in en icke ifrågasättande och passiv syn på hur organisationen ska skötas, man kan bara rulla på i gamla hjulspår. Inte för att jag tror att random undersköterska upplever det på så sätt, det rör väl hela apparaten i sin helhet.
Jag hittade bloggen "Den hälsosamme ekonomisten" efter ditt tips om Bloggportalen och han har ett inlägg som heter "Sjukvård är komplicerad materia". https://www.ekonomism.us/sjukvaard-aer-en-komplicerad-materia
Där höftar han på slutet några presumtiva åtgärdsförslag.
Avgränsa vårdgivarnas ansvar på ett korrekt sätt
Se till att vårdgivarnas intressen sammanfaller med patienternas (värdebaserad vård)
Använd ekonomiska incitament för att höja effektiviteten där det är lämpligt
Använd professionens yrkesstolthet och strävan att bli bäst för att höja kvaliteten i vården
Låter lite ekonomi mimbo jumigt dock, ungefär som bladdret om att "höja statusen på läraryrket" utan att blanda in lön. I slutänden var man tvungen att pytsa in ändå. Vad jag tänkte på när jag såg punkterna ovan är att hans passus om effektivitet. Jag är inte helt säker på att enbart jacka på mer anslag är en garanti för ökad vårdkvalitet och effektivitet samt färre sjukskrivningar inom vården. Bra planering och struktur men givetvis ska inflationen tas med när man allkerar de resurser som man därefter kommer fram till behövs för att bedriva vården i respektive region. Sen om den budgeten ligger över eller under föregående år är egentligen relevant, den ska ju, som någon sa igår, baseras på de demografiska förhållandena och de estimerade behoven. Sa jag som vet extremt lite om hur man planerar vård. Vad jag ville säga var: Ja, jag tror du kan vara något på spåren i den cykliska tesen. Och nej, vi står verkligen inte bättre rustade idag med alla våra konsumtionslån och en känsla av att leva från lön till lön där en tappat inkomst i ett välutbildat hem = ekonomisk mardröm.
Indexering är nog lite väl grovt. Som du och Snålgrisen är inne på måste man borra sig djupare och styra organisationerna mot att möta de specifika behov som finns.
Vad är det som gör att en människa mår bra på sitt arbete? Mening och värde är en komponent som mer än väl möts inom vårdapparaten. Det finns en bra grund att bygga på om man bara kan plocka till bra ledare, att bli sedd, att få rimlig ekonomisk kompensation, att ha tydliga gränser, tydliga mål för organisationen nedtrattat till individnivå, att ge ökad kontroll till medarbetarna, koppla arbetsinsats till belöningar och allt annat som gör jöbbet gött att gå till.
Måste säga att jag verkligen njuter av kommentarerna till detta och gårdagens inlägg. TACK!